Mitt barndomshem har fått nya ägare. Mina föräldrar köpte radhuset när det var nybyggt 1962 och de flyttade aldrig därifrån. Min mor, som levde längst, bodde där i 60 år.

Snygga stämplar på lagfarten på den tiden.

Pappas fina noteringar på ritningarna från 1961.

Den vackert välvda trappan och skylten vi lämnar.

Ute och cyklar 1971. Som jag minns det cyklade vi nästan all vaken tid.

Så här såg det ut när jag och min lekkamrat och gode vän cyklade på gatan 1971. Då var den ännu inte ens asfalterad. Jag minns att vi barn var så upprörda när gatan asfalterades. Vi ville inte alls ha asfalt, eftersom gruset var mycket bättre underlag för lekar och bollspel.

Födelsedagarna duggar tätt i maj

Nu flyttar nya barn in och jag hoppas att de också får en fin uppväxt här. Vi cyklade, spelade boll och sprang ut och in hos varandra. Jag var yngsta barnet i kvarteret och lärde mig av de som var äldre. Jag minns det som en närmast idyllisk uppväxt.

Det kanske inte blir någon ny sandlåda, där det nu är trädgårdsland, men jag har hört rykten om en studsmatta.